Hunderns inverkan på människans psyke

Hundens inverkan på vårt psyke - möjligheter inom vård och terapi

 

Fördjupningsarbete under folhögskolekurs i Tillämpad Kynologi, Stensunds folkhögskola, vt -94

Min avsikt med detta arbete har varit att undersöka hundens potential som medhjälpare inom humanvården, att samla information om de erfarenheter som har gjorts på detta område, samt att spekulera i varför man inom den svenska sjukvården tycks vara ovillig att ta till sig de allt flera rön, som påvisar förbluffande positiva resultat i detta avseende.



Mångfaldigande av denna artikel, helt eller delvis, är endast tillåten efter författarens skriftliga medgivande.
© Kristina Mårtensson 1994


Historiska Glimtar
Flera tusen år före vår tideräkning avbildades hundar, bland annat i egyptiska gravar, både i jakt- och sällskapsfunktioner. Det senare var dock förbehållet de högre samhällsklasserna. I såväl romersk, som grekisk och indisk mytologi finns det gudar som bär hundens gestalt. Homeros (700-600 f.kr.) berättar om Akilles som medförde inte mindre än nio sällskapshundar ut i det Trojanska kriget, och i Odysséen omskriver han hundens klokhet och trofasthet /11/.
Enligt vissa uppgifter döpte egyptierna Sirius till Hundstjärnan för att den, lika troget som en hund, varje år visade sig på himlen i rätt tid att varna för Nilens översvämning /9/. Många stora författare t.ex. Cicero, Darwin, Shakespeare, lord Byron m.fl. har prisat hundens egenskaper och sociala betydelse. År 1902 samlade Ethel Bicknell en mängd sådana citat i sin bok "Praise The Dog" /1-4/. I den svenska Södermannalagen nämns år 1327 s.k. knähundar, vilka alla var importerade och få till antalet - en lyxartikel som endast herrskapsfolk kunde unna sig /11/.
När Karl den XII (1672-1718) var ute i krig, skrev han brev hem till sina älskade hundar /SvD 940530/. Här i Europa dröjde det dock ytterligare något hundratal år, innan sällskapshundar blev mer allmänna. Men en del forskare menar faktiskt att människans började tämja hunden (dvs. vargen) av emotionella skäl. Först därefter ska man successivt ha insett dess mångsidiga användbarhet, menar dessa forskare. Vi får väl aldrig veta hur det egentligen gick till.
Låt oss bara konstatera att under de minst 15 000 år (enligt vissa uppgifter betydligt flera) som människa och hund har levt i symbios, har vår fyrbente kamrat varit en ständig källa till glädje för många människor. Inte alltid har väl förhållandet varit det omvända. Ibland kan man faktiskt undra varför hunden valt att bli kvar i vår, emellanåt ganska tvivelaktiga, vård.

Men människans bäste vän "ler" i mjugg, viftar outgrundligt på svansen och låter oss fortsätta undra.


Varför Är Hunden Bra För Oss?
Hunden har varit människans följeslagare längre än något annat djur. Men det är först på senare tid som vi har börjat fråga oss varför. Vi har börjat analysera hur en hunds närhet påverkar oss och kartlägga våra motiv att skaffa hund. De senaste decennierna har vår relation till sällskapsdjuren blivit föremål för en mängd studier och även rent vetenskaplig forskning.
Vad är det då som gör hunden till ett så uppskattat sällskap? Många olika rapporter, från vitt skilda delar av världen, kan idag visa att hundägare rent fysiologiskt är friskare än jämförbara grupper. Daglig motion, frisk luft och det faktum att en hunds närvaro faktiskt sänker blodtryck, puls och andningsfrekvens är förstås bidragande faktorer. Studier av dessa fenomen har gjorts av bland andra Serpell /5-58/, Wilson /5-59/, Baun m.fl. /5-59/, Zaki /5-98/, Wilkins m.fl. /6-40b/.
På Karolinska sjukhuset har man nyligen konstaterat att golfspelare är osedvanligt friska, tack vare den lågintensitetsmotion de får när de utövar sin sport. Detta torde väl kunna appelleras även på de hundägare som tar regelbundna promenader i ett moderat tempo /12/.
Men det måste finnas fler skäl till att så många människor vill ha en hund i sin närhet. Enligt en riksdagsmotion är ca 2 miljoner svenskar helt eller delvis hundägare. I Danmark och övriga Europa är hundtätheten ännu högre än här /7/. En undersökning gjord av Eureka research 1990 visar att det absolut övervägande skälet till att skaffa hund är "för sällskaps skull" /7/. I begreppet "sällskap" ingår sannolikt en mängd olika aspekter. Vi ska titta lite närmare på vad människan behöver.

 

En Behovsprövad Relation
En allmänt vedertagen metod att klassificera våra behov är Maslows "trappa". Med hjälp av den vill jag påvisa att hunden kan, direkt eller indirekt, uppfylla de flesta av våra existensiella behov. I trappan ligger de primära behoven längst ner. Vartefter de blir tillfredsställda, söker man sig uppåt en nivå i taget. 
* Vid första anblicken kan det tyckas att hunden inte kan bidra med något på det nedersta planet. Men på många håll är ju hunden till god hjälp vid jakten på föda. Det finns också några yrkesgrupper som är helt eller delvis beroende av hunden för att kunna utföra sitt arbete och därigenom försörja sig.
 * På nästa nivå kan hunden representera ett skydd mot faror som våld och inbrott. Dessutom kan vi behöva ta till oss hundens förmåga att leva i nuet och inte bekymra sig för morgondagen.
* Det tredje trappsteget är kanske där hunden är allra mest betydelsefull. Den accepterar sin ägare utan förbehåll. De flesta hundägare betygar att man kan känna både gemenskap och glädje tillsammans med sin hund. 
Många känner både ömhet och kärlek för sin fyrbente vän. Man kan röra vid, kela, leka och t.o.m. prata med hunden utan att betraktas som "underlig". Många känner sig mer avslappnade tillsammans med en hund än med människor. Dessutom upplevs risken att bli sviken, missförstådd och/eller nonchalerad som mycket mindre.
* Även på den fjärde nivån kan hunden vara viktig. Av sin hund får man uppmärksamhet och uppskattning. Man har stort inflytande över hundens utveckling, någon att bry sig om och pyssla med. Man upplever att man har en viss status, dels gentemot hunden men man uppmärksammas även av andra människor, framför allt om hunden är av en ovanlig ras.
* En del hundägare har glädje av sin hund t o m på den femte och översta behovsnivån. Genom att träna och utbilda hunden "skapar" man något. Man experimenterar med olika träningsmetoder, läser böcker och går på kurser. Ofta tränar man tillsammans med andra människor och utvecklas därigenom även socialt. 

Mångsidig Kamrat
Att en enda individ, som inte ens kommunicerar på vårt eget språk, kan fylla så många av vara behov måste betraktas som ett unikum. I boken "Hunden i våra hjärtan och i vårt samhälle" behandlar Anders Hallgren många av dessa aspekter sakkunnigt och med kärlek till både hund och människa /10/.

Här är några vanliga omdömen från hundägare, som jag samlat upp i olika sammanhang:

Hunden...
lyssnar
uppskattar
tröstar
engagerar
förlåter
accepterar
ger uppmärksamhet 
samarbetar
försöker förstå 
aktiverar
kommunicerar
uppmuntrar

 


den är....
tillitsfull
ett sällskap
någon att röra vid
någon att röras av
någon som behöver en
någon att glädjas åt
någon att leka med
någon att undervisa
en länk till naturen
en fin arbetskamrat
arbetsglad
en trygghet
stressdämpande
formbar
okritisk
utvecklande
intressant
kontaktskapande
ett outtömligt samtalsämne

Ja hunden betyder mycket. För många nästan mer än andra människor. Utan att de för den skull betraktar hunden antropomorfistiskt.

En Viktig Relation
I en undersökning, gjord 1986, konstaterar Anders Hallgren att hundägare har i princip samma reaktioner och handlingsmönster, om deras hund hotas av fara, som föräldrar har gentemot sina barn i jämförbara situationer /10/. Som ett kuriosum kan nämnas en händelse som nyligen inträffade i USA. En pumahona som upplevde sin avkomma hotad, anföll och dödade en småbarnsmor. Puman avlivades och, som sedvanan är i USA, började man samla in pengar. Såväl åt de moderlösa barnen som åt pumaungarna. Insamlingen till pumorna gav tre gånger så mycket, som den för barnen! Man kan tycka att detta är extremt. Men nog tjänar det som stöd för påståendet, att djuren betyder mycket för många människor.
På det hundpensionat som jag tidigare drev hände det emellanåt att vi fick ta hand om hundar vars ägare lagts in på sjukhus. Ofta var deras allra första telefonsamtal efter uppvaknandet till oss, för att kontrollera att hunden mådde bra. Vi fick också besök av patienter som tagits in för psykiatrisk vård, tillsammans med en vårdare. Därför att patienten inte kunnat tillgodogöra sig vården utan att först få förvissa sig om att deras hund var i goda händer. Ibland blev vi uppringda av vårdpersonal som ville lägga in en patient, vilken hade ställt som villkor att hunden först skulle försäkras om en plats hos oss. Det inträffade också att vår räkning skulle sändas till socialförvaltningen, som hade åtagit sig att betala för hundens vistelse så att ägaren skulle kunna få välbehövlig sjukhusvård.
Lika För Alla
En man som för alltid etsat sig fast i mitt minne var "periodare". En alkoholist som för det mesta var helt nykter. Men som några gånger per år föll in i berusningens töcken under ett par veckor. Han ringde alltid när han kände att det var "dags igen". Bokade in sin hund och ordnade det obligatoriska veterinärintyget. Sedan kom han, ofta i taxi, och lämnade hunden. Inte så sällan var han både onykter och ovårdad. Han betalade aldrig i förskott (vilket var vanligt hos oss) och han kunde aldrig säga hur länge hunden skulle stanna. Hunden var vänlig, välskött och glad. Några veckor senare hämtades han av en nykter, hel och ren husse som betalade varenda krona hundens vistelse kostat och for hem med sin överlyckliga hund. Detta upprepades flera gånger under de år vi hade företaget. Att den hunden var viktig för sin husse kan väl ingen betvivla.
Dessa hundägande patienter som jag mött genom åren, har varit gamla, unga, rika, fattiga, akutfall, uppskjutna operationer, missbrukare osv. Kort sagt, ett brett spektra av normalpopulationen. Den enda gemensamma nämnaren har varit att hundens välbefinnande har varit minst lika väsentligt som deras eget. Varför tar vårt samhälle inte fasta på denna utomordentligt viktiga aspekt i så många människors tillvaro?

Samhällsekonomiskt Värde
Att utnyttja hundens förmåga att engagera och stimulera, vore fördelaktigt även ur samhällsekonomisk synvinkel. Det menar bland andra Annelie Hollo, utredare på SPRI - Sjukvårdens Planerings- och rationaliseringsinstitut /8/. Redan 1985 uttalade professor Bertil Steen i Läkartidningen nr 30-31 att "Det skulle inte skada om vi var lite mer osvenska när det gäller sjukhemmen - lite mer flexibla i fråga om måltider och t.ex. möjligheten att ha egna husdjur med sig på hemmet". Bertil Steen är långvårdsöverläkare i Malmö. Och visst har det hänt en del sedan dess. Hundar (i något fall katter) finns, enligt diverse tidningsartiklar, inom den svenska äldreomsorgen på följande platser:
Cypressen i Skövde
Ryd utanför Skövde
Eriksgården i Stockholm Övergångshemmet, Skarpa
Furan i Täby
Tallgläntan i Falkenberg
Motala lasarett
Baltzargården i Motala
Villa Klara på Lidingö

Dessutom finns hunddagiset Klippan i Göteborg, som drivs av fysiskt handikappade, samt en (1) psykiatriker i Motala, Åke Sellberg, som använder sig av en hund som medhjälpare i psykoterapi /12/. Det är möjligt, till och med troligt, att det finns fler hundar och katter inom svensk humanvård av idag. Men i jämförelse med flera andra europeiska länder och framför allt USA, så är vi fortfarande långt efter, i denna utveckling. 

Viktiga Föregångare
Överläkare Barbro Beck-Friis i Motala /13/, en av våra svenska pionjärer på detta område, tror att en av orsakerna kan vara att djurens inverkan är svår att mäta i siffror, tabeller och statistik. (Som ju svenska myndigheter tycks ha stor förkärlek till. förf. anm.) Dessutom menar hon, att många människor har förutfattade meningar om djur. När djur introducerades på Motala lasarett var personalen mest orolig för att det skulle bli mycket extra städning. Allergirisken påpekades också (bland annat av rökare, vilket kan tyckas ironiskt). Men alla farhågor kom på skam. Idag är djuren lika uppskattade av personalen som av patienterna. Inte minst därför att djuren avlastar personalen, genom att finnas till hands när någon patient behöver uppmärksamhet och närhet.
Barbro Beck-Friis, som är initiativtagare och ledare för den s.k. Motalamodellen och har doktorerat i ämnet sjukhusbaserad hemsjukvård menar att husdjuren, framför allt hund och katt, spelar en stor roll för livskvalitén. Kanske särskilt inom den palliativa vården (i livets slutskede, bortom bot). Djuret kan vara en länk till livet, en relation till döden och det kan vara det anhörigstöd som många behöver. Många gamla, och obotligt sjuka väljer att bo kvar hemma just på grund av husdjuren inte får följa med till sjukhusen. Den palliativa vården måste ta hänsyn till människors starka band till sina husdjur, säger Barbro Beck-Friis.
Åke Sellberg, psykiatrikern vars patienter måste "godkänna" att hans medterapeut är en blodhund(!) innan de får en besökstid, framhåller vid vårt korta samtal behovet av att röra vid ~och bli berörd av~ någon. Trots att vår kultur är snål med fysiska kontakter, så är dessa behov mycket starka. - Eller är det kanske just för att behoven undertrycks av att vi rör så lite vid varandra? (förf. anm.). 

Åke Sellberg nämner också att Sigmund Freud (1856-1939), psykoanalysens grundare, torde vara en av föregångarna även vad gäller att använda en hund som medhjälpare i sina psykoanalyser. Bland annat berättas det att han tog mycket stor hänsyn till huruvida hans hund (en chowchow) accepterade en patient, eller inte.
Men dessa svenska förespråkare av hunden inom humanvården, har mycket att kämpa emot. I vårt land är vården somatiskt inriktad och därtill ganska symptomfixerad. Fysiska sjukdomar tycks ses som "viktigare" och mer acceptabla. Att ha en psykisk åkomma är fortfarande lite suspekt och betraktas ofta med en viss skepsis. Detta påstående grundar jag dels på egna erfarenheter och dels på en mängd fria samtal med olika medmänniskor.
Det holistiska tänkandet, som är mer allmänt inom vården t.ex. i USA, England, Tyskland, Österrike, Belgien m.fl., har inte riktigt fått fäste i Sverige. Lite tillspetsat så tar man varje symptom för sig och ger ett piller för varje åkomma. Först när man börjar betrakta människan -och livet- som en helhet, kropp och själ som en enhet, kan man inse hundens fantastiska möjligheter inom humanvården.
Aaron Katcher och Alan Beck, professorer och forskare på Center for Interaction of Animals and Society i Philadelphia USA, nämns ofta i litteratur om sambandet djur/människa och om djur i humanvård. 
De uttrycker sig så här (fritt översatt) i sin bok Between Pets and People: "En människa som vill uppnå optimal hälsa får inte begränsa sina relationer till den egna arten. Människan har mycket att lära av djurens okritiska accepterande av sin ägare och dessa erfarenheter har man nytta av också i sitt umgänge med människor." /1-39/  Det händer inte så sällan, på svenska vårdhem där man insiktsfullt har installerat ett djur för patienternas välbefinnande, att personalen befinns vara allergisk varpå djuret får lämna avdelningen. Nog kan man undra vem den svenska vården egentligen är till för, personalen eller patienterna.
Man får ibland intrycket att djurallergier är mycket vanliga. En undersökning bland studenter i Uppsala /10/, visar att ungefär 12 % har någon form av allergisk reaktion mot djur varav ca 5 % reagerar på hund. Det kan då jämföras med att uppskattningsvis 2 miljoner svenskar har hund hemma /7/. Det är självfallet viktigt att ta hänsyn till dem som har det besvärligt. Men borde man inte också ta hänsyn till dem, för vilka hunden innebär meningen med livet? 
En del vårdhem som stött på allergiproblemet har löst det genom att låta såväl personal som patienter med besvär få flytta till ett djurfritt sjukhem i närheten. För en oinvigd ter sig detta som en utmärkt lösning på ett "olösligt" problem. Så inte ens allergier behöver väl utgöra ett oöverstigligt hinder?

Djurterapi i Andra Länder
För att få en bredare faktabas över hundens möjliga insatser inom humanvården har jag valt att studera engelskspråkig litteratur. Mängden tillgängligt material, kombinerat med tidsbrist, har dock gjort det omöjligt att få en total överblick. Redan 1990 konstaterar Draper, Gerber och Layng i Psychiatric Journal of the University of Ottawa att det fanns mer än 1.000 referenser, enbart angående djurterapi. Exklusive allt angående djur på vårdhem, undersökningar av djurägare och fysiska effekter av djurs närvaro. Man får anta att utbredningen av djurterapi har ökat väsentligt i flera länder, på dessa fyra år. En annan uppgift från samma år /8/ ger följande siffror:

Vem använder hundterapi i USA?
57 % av alla psykiatriker
48 % av alla psykologer
40 % av alla familjeprakt. läkare

Sällskapsdjur rekommenderas ofta som behandling mot.. 
ensamhet 94 % 
depression 79 %
andra emotionella problem 41 %
passivitet 37 %
stress 36 %

andra tillstånd för vilka sällskapsdjur rekommenderas ...
blinda 19 %
högt blodtryck 18 %
familjeproblem 18 %
rehabilitering 13 %

Vi kan således konstatera att det i USA är förhållandevis vanligt att djur rekommenderas av hälsoskäl, som kan vara av ganska skilda karaktär.
Redan på 1700-talet infördes olika smådjur på The York Retreat, ett psykiatriskt sjukhus i England. Man kunde konstatera att djuren hade en lugnande effekt på patienterna och att de initierade självkänsla och ansvarstagande. I Belgien har man inkluderat djur i humanvården ända sedan medeltiden. I tyskland finns ett sjukhus med 5 000 vårdplatser för patienter med olika handikapp. Detta grundades 1867 och har alltid haft djur med som ett led i behandlingen. Ett rehabiliteringscenter för fysiskt handikappade, där hästar och hundar varit ett viktigt komplement i behandlingen, startades i Norge 1966. Uppgifterna är hämtade ur en uppsats av Lotta Söderman -94. Den ursprungliga källan anges ej. Green Chimneys Children's Service är en institution i New York som bland annat behandlar känslomässigt störda barn, utvecklingshämmade vuxna och personer med fysiska handikapp. De har sammanfört djur och människor i behandlingssyfte under mer än 40 år /6 40b/. 
I mitten av 1900-talet kan man hitta mer vetenskapliga noteringar om djurs positiva inverkan på människors hälsa. 1944 skriver dr JHS Bossard i tidningen Menthal Hygiene att ett sällskapsdjur ger ägaren självkänsla och kan hjälpa psykiatrikern att förstå dess ägare. Samma år startade amerikanska Röda Korset ett rehabiliteringsprojekt för psykiskt belastade krigsflygare. Man gav dem varsin hund och i programmet ingick två timmars daglig träning med den. Resultatet var mycket tillfredställande /9-1/. Marcel Heiman skrev 1956 i Psychoanalytic Qarterly att (fritt översatt) "den domesticerade hunden är för den civiliserade människan, vad totemdjuret var för hedningen", att "hunden kan representera en talisman mot dödsångest" och att "hunden varit en viktig hjälp vid förädlandet av mänskliga, undermedvetna krafter som skulle ha varit oförenliga med civilisationen" /1-15/.

Men den som oftast nämns som föregångare, vad gäller att använda en hund som medhjälpare vid psykoterapi är dr Boris M Levinson, amerikansk professor i psykiatri.


Forskning och Försök
År 1969 skrev han boken Pet-Oriented Child Psychotherapy. En ovanligt läsvänlig bok, som blivit något av en 'bibel" i ämnet. En lustig parentes är att några menar att dr Levinson hund Jingles var en sheltie, en annan skriver att det var en labrador, men i boken förklarar han själv helt frankt att Jingles är en bastard - om än med unika kvalitéer (så man ska inte tro allt man läser, heller). 
Levinson ger, förutom fallbeskrivningar, konkreta exempel på hur man kan låta hunden bli ett kommunikationsobjekt för barn i olika åldrar. Vid 3-4 års ålder vill barnen gärna låta sig "intervjuas" av hunden. Under förevändning att hunden "gärna vill veta", kan då terapeuten få svar på sina frågor. Barn i åttaårsåldern vill kanske berätta om sina mardrömmar för hunden. Genom att studera barnen tillsammans med hunden, både inne och ute på promenad får han hjälp att analysera barnets problem. i sin bok efterlyser han systematiska studier om djuren terapeutiska effekter och påpekar vikten av att välja ut, och träna djuren på rätt sätt.
På ett psykiatriskt sjukhus i Ohio, studerade forskarna Corson, O'Leary Corson och Gwynne sambandet mellan emotionell stress och fysiska reaktionen i början av 70-talet.

De ville utveckla förebyggande metoder och behandling emot psykosomatiska besvär. För sin forskning hade de ett antal hundar, dels på grund av den stora genetiska variationen och dels därför att de har så många känslomässiga reaktioner som påminner om människors. De höll hundarna avsides från sjukhusets patienter, men kunde inte förhindra att ett och annat skall hördes, vilket ledde till klagomål från personalen. Men skällande skulle visa sig vara en skänk från ovan, menar forskarna. För de extremt inåtvända ungdomar som inte visat någon som helst förbättring av sjukhusvistel-sen, kom självmant och frågade om de kunde få leka med hundarna eller hjälpa till att sköta dem. Därmed var forskarnas nyfikenhet väckt. Efter att ha läst bland annat professor Levinsons bok konstruerade de en väl omvittnad studie av hunden som "terapeut".
Trettio ungdomar med svåra emotionella problem och beteendestörningar där övriga behandlingar varit verkningslösa, erbjöds att interagera med antingen en hund eller en katt. Två personer utgick ur försöket, då de inte accepterade det djur som erbjudits. Resultaten för de övriga 28 var slående. Samtliga visade en klar förbättring, många av dem häpnadsväckande stor.

Man menar att en viktig orsak till de utmärkta resultaten var att de hade flera hundar tillgängliga, med olika personligheter. Man studerade t ex patienternas tendens att välja bland följande 3 hundar:
Hal - en intensiv, vänlig bordercollie
Nell - en blyg, vänlig bordercollie
Wallace - en extremt tillbakadragen hund med paranoida drag. Rasen nämns inte utan han beskrivs som "a rather unattractive dog". En patient som klart föredrog Wallace, tillfrågades om orsaken. Svaret var "därför att jag kände att den här hunden behövde mig." /2/, alltsammans är fritt översatt från engelskan.     Många böcker och artiklar är skrivna på temat "Hunden som hjälpterapeut" sedan dess. Alla vittnar om hundens anmärkningsvärda förmåga att nå en kommunikation, där människan misslyckats. 
Det finns även läsning på tyska, franska, japanska o s v, för den som behärskar språken. Utvecklingen, och framför allt utbredningen av liknande behandlingsmodeller går framåt med stormsteg. Det kan man snabbt konstatera genom att jämföra materialmängden från de senaste tre decennierna.
En av de få svenska forskare på detta område är docent Ingemar Norling. I sina häften "Människans bästa vän" och "Hundens betydelse" /8/ tar han upp många intressanta aspekter avseende relationen hundmänniska. Han sammanfattar också en del av de viktigare utländska rönen. MANIMALIS är en ideell organisation som informerar om nyttan och betydelsen av sällskapsdjur i samhället. I en rapport /7/ har de sammanställt en mängd fakta och statistik rörande detta område. En organisation med detta syfte, bör kunna göra en hel del för att introducera djur inom svensk humanvård, får vi hoppas.

Mångfaldiga Uppgifter
Hundar har länge assisterat synskadade i många länder. Nu finns också döv-hundar och hundar som tränas individuellt till hjälp åt personer med olika rörelsehinder. På institutioner för missbrukare, äldrevård, förståndshandikappade, autistiska barn och psykiatrisk vård kan man idag ha hundar och andra husdjur som ett inslag i vården. Dessutom finns en del fängelseprojekt där interner på ett eller annat satt interagerar med djur. På Kreek Harbour Women's Prison i Washington tränar fångarna servicehundar för rörelsehindrade. På Grijner Kreis i Österrike rehabiliterar man missbrukare med hjälp av djur. Djuren höjer aktivitetsnivån, minskar ångesten och ökar välbefinnandet menar man.
Hundar kan vara till hjälp i vården av aids-sjuka, i ett sorgearbete, som motivationshöjare för suicidala, för att acklimatisera relokaliserade barn och ungdomar osv. På världskongressen "Animals and Us" i Montreal 1992 sa Gary Mallon, Green Chimneys Children Service i New York, att "några av våra bästa terapeuter är hundar" och det är ju inget dåligt betyg.
På ett sjukhus i Manhattan är hundarna behjälpliga vid rehabiliteringen av trafikskadade. I tidningen LandstingsVärlden nr 11 -93 kan man läsa följande:
"Ett exempel är Becky Franklin som försöker komma tillbaka till livet efter en svår skallskada. Hennes högra sida var svag och hon kunde inte sträcka sig och ta tag i ett föremål eller knyta handen. Hon var deprimerad och ville inte samarbeta med sjukgymnasten utom när hunden Jake kom på besök. Jake är en terapihund som kom till Becky en gång i veckan. Som en del av sin sjukgymnastik ska Becky borsta Jake. Först kunde hon inte hålla i borsten så hon fick använda en speciell vante. Jake placerades en bit ifrån henne så att hon var tvungen att sträcka sig lite extra. Hon tycker om Jake och anstränger sig, mycket för att hunden visar en sådan förtjusning över att bli borstad. Efter varje besök blev hennes rörlighet bättre och bättre och hon kunde snart hålla i borsten. Hennes attityd förändrades och när hon insåg att hon faktiskt kunde träna sig frisk förvandlades hon från pessimist till optimist och hon kunde så småningom leva ett normalt liv igen." slut citat.

Fyrbenta Besöksterapeuter
Något som blir allt populärare i USA är att utbilda sig och sin hund för AAA eller AAT (animal assisted activities/therapy). Vanliga människor som har en positiv och tillmötesgående hund, får en grundlig utbildning och examineras. Utbildningsplanen har utarbetats av Delta Society och slutproven är tuffa. Det behövs nog, för sedan har hund och förare behörighet att ingå i besöksverksamheten. 
Vårdhem, sjukhus, skolor och institutioner får regelbundna besök av dessa frivilliga, oavlönade volontärer. De har ett antal "egna" patienter och deltar aktivt i vården/rehabiliteringen av dessa. Det är ett psykiskt påfrestande arbete. Man har bland annat konstaterat att äldre volontärer (över 60 år) ofta har svårt att hantera sina egna känslor vid besök på demensavdelningar. De upplever sin egen ålderdom som nära och hotande. Men arbetet med den egna hunden som hjälpterapeut ger ändå de allra flesta ett mycket stort utbyte. Man upplever att man verkligen gör en insats.
I England finns en liknande verksamhet, kallad PRO-Dogs Active Therapy dogs.

Det har formulerats flera olika "mallar" för att starta och driva dylik verksamhet. Den som vill fördjupa sig i ämnet kan t ex läsa Linda M Hines "Establishing a PeoplePet Partnership Program" The Latham Foundation 1982, Phil Arkow "How to start a Pet Therapy Program" Colorado Springs 1982 (dessa ska enligt uppgift vara reviderade 1989) eller Georgia V Granger "A Modell Animal Assisted Therapy" Tennessee 1989.
I "Science Digest", jan -76, skrev Barbara Ford att (fritt översatt) "de flesta som är yrkesverksamma inom psykiatrisk vård är överens om att den idealiska terapeuten är intelligent, varmhjärtad, accepterande och pålitligt. Nu har en ny typ av terapeuter, som uppfyller de kraven, förenat sig med yrkeskåren - nämligen djuren" /1-350/.


Människans Bästa Vän
Varför det är just hunden, som fått den "hederstiteln", kan man undra. Gemensamt för de flesta husdjur, (eller "pets" som är det engelska ordet - "pet" betyder smeka) vare sig det är mus eller häst, är att de känns behagliga att röra vid. Att de kan känna igen sin ägare och innebära en förströelse att betrakta, gäller också för flertalet sällskapsdjur. Men hunden är unik i en del avseenden. Den har förmåga att känna, och visa, många känslor som ägaren kan tolka och förstå. Den är uppmärksam och samarbetsvillig. Få djur kan lära sig utföra så många, och vitt skilda uppgifter. En hund kan formas och är anpassningsbar hela sitt liv. Tack vara sitt rörliga intellekt lockar de flesta hundar sin familj till många goda skratt. En hund av normalstorlek är mer "lagom" att krama, än något annat sällskapsdjur. Tack vare hundens breda reaktionsspektra och sensibilitet kan man lära sig mycket om sig själv av en hund. Dessutom främjar hunden kontakter med andra människor, mer än något annat djur; de flesta promenader tillsammans med hunden leder minst till ögonkontakt eller ett leende av någon människa ofta till hela samtal. Medan nästan inga promenader utan hund får samma gensvar från främlingar.
Ja, kanske är det inte så underligt ändå, att just hunden är det mest uppskattade sällskapsdjuret av alla.
Konklusion
Mitt arbete med denna uppsats har kanske inte gett sa många svar. Det har snarare gett upphov till ytterligare frågor.
Har djurs medverkan i terapi, behandling eller vård i några fall haft negativa konsekvenser, och i så fall vilka?
Varför har alla dessa positiva forskningsresultat rönt ett sa svalt intresse inom den 8venska vården?
Hur ska man initiera hunden i svensk humanvård, på en bredare bas?
Hur tillgodoser vi på bästa sätt terapihundens fysiska och psykiska hälsa?
Jag har kunnat konstatera att det finns en mängd intressanta artiklar och litteratur i detta ämne, som jag ser fram emot att få fördjupa mig i. Detta arbete har ökat mitt intresse för hundens möjligheter inom vården och väckt en önskan att medverka till en mer allmän förståelse för hundar och hundägare. Jag hoppas också på att få bidra till att hunden blir en mer accepterad och utnyttjad resurs i svensk humanvård. Därför inviterar jag härmed Dig som läst denna uppsats med behållning och som delar mitt intresse, till vidare diskussioner kring dessa tankar.

Källor, litteraturförteckning
1. The Human-Animal Bond, an annotated bibliografi - Karen Miller Allen
2. Pet and Animal Society -R.S. Anderson
3. The Human-Pet Relationship, Wien -83 int. symposium - Delta Society
4. Living Together: People, Animals and the Environment int. symposium i Boston, Massachusetts -86 - Delta Society
5. Relationship between Humans and Animals, V:th int Conference Monaco -86
6. Animals and Us, VI:th int. conference Montreal - 92 - HABAC
7. MANIMALIS-rapporten - Sv LantbruksUniversitetet
8. Hundens betydelse - Ingemar Norling
9. Vi och våra sällskapsdjur - Bruce Fogle
10. Hunden i våra hjärtan och i vårt samhälle - Anders Hallgren
11. Hunden förr och nu - Göran Hermelin
12. personligt samtal med Åke Sällberg, psykiatriker i Motala
13. personligt samtal med Barbro Beck-Friis, överläkare Motala

Tack också till
U. Andersson, Ultunabiblioteket
SPRIs bibliotek
A. Scharin, MANIMALIS
för vänligt tillmötesgående och engagemang

 

Författarens Tack!

Detta specialarbete är tillägnat min älskade faraohund Funny, som vandrat vid min sida i mer än tolv år nu. Det känns som om Du alltid funnits där mitt i kaoset, tryggt betraktande mig med Dina milda kloka ögon. Fått mig att inse att det alltid kommer en morgondag, med nya möjligheter och andra tillfällen. Du har lärt mig mer om livet, och om hundar, än någon annan.

dessutom vill jag tacka
C. Blixt, L. Fält, A. Hallgren, C. Pikulinsky, M. Frigren och alla andra som trott på mina möjligheter, erbjudit mig kunskap - och inspirerat mig att använda den.

© 1994 Kristina Mårtensson

© Gute hundkonsult 2003

ingång till Gute hundkonsult