Att mötas i förtroende


Mötet mellan människa och hund brukar vara fritt från komplikationer. Vi har ju ganska mycket gemensamt. Båda arterna är fredliga vanedjur, har ett tydligt social mönster och en mängd ritualer inbyggda i sin hälsningsceremoni. Men artighetsfraserna är så olika, att det ibland ändå kan bli rena frontalkrocken.

Ett eller två misslyckade möten kan räcka, för att resultatet ska bli en hundrädd människa och/eller en människorädd hund som betraktar "motparten" mer eller mindre misstänksamt. Lyckligtvis är både hund och människa läraktiga livet ut. Misstänksamheten går att träna bort, bara motivationen är tillräcklig.


De flesta hundar tycker om människor - och tvärtom
Hund och människa har stort ömsesidigt utbyte av att umgås. Det finns flera vetenskapliga undersökningar som visar att man kan förbättra sin hälsa, både fysiskt och psykiskt, genom att betrakta, kela eller leka med djur. De flesta hundar gillar människor. De viftar på svansen mot varje främling och vill gärna fram med nosen för att hälsa. Väldigt många människor tycker om hundar. På en vanlig hundpromenad möts man ofta av leenden och vänliga kommentarer. Men det förekommer onödigt många missförstånd mellan hund och människa.

Det handlar om kroppsspråk
Både hundar och människor kommunicerar mycket med visuella signaler. Att avläsa och tolka kroppsspråket ger kanske den allra viktigaste informationen när man möter en främling. Många gånger sker detta helt omedvetet (åtminstone hos oss människor). Men det visuella utbytet av information pågår ständigt. Det är många budskap som sänds och fångas upp på detta ljudlösa språk. Inte sällan är signalen både liten och omärklig, men ändå fullt begriplig. En rynka i pannan, en höjning av ögonbryn - eller axlar, ett pekande finger, är bara några få exempel. Att använda sig av visuella budskap, vara noga med sina sociala meddelanden och naturlig artighet har vi alltså gemensamt. Varför blir det då så lätt missförstånd i kommunikationen mellan hund och människa?

Samma signaler har olika innebörd
En del visuella signaler är väldigt lika hos hund och människa. Till exempel särade läppar med blottade tänder. Hos människan är det en vänlig, fredlig signal medan hunden menar raka motsatsen. (Det bör dock nämnas att inom ett flertal raser finns individer som "ler". Om du möter en svansviftande glad hund med blottade tänder, och ägaren säger att det är ett vänskapligt leende, kan du nog utgå ifrån att det stämmer).
En annan signalkombination som kan ställa till problem, är stel kroppshållning med fixerad blick. En människa som ser ut så, är paralyserad av rädsla och flyr så snart den vågar vända ryggen emot faran. Hunden som stelnat till och stirrar oavbrutet är mer inriktad på att hota och, om inte det fungerar - anfalla. Det är en av orsakerna till att hundar ofta reagerar med extra uppmärksamhet på hundrädda människor, som naturligtvis inte alls vill väcka hundens uppmärksamhet. Återigen finns förklaringen i de visuella signalerna. Hunden uppfattar den stela kroppshållningen och den fixerande blicken som ett hot. En akut, överhängande fara som behöver åtgärdas.


Åtgärden beror på individen 
Sedan beror det på hundens personliga läggning och tidigare erfarenheter, vilka åtgärder som sätts in. Många försöker att med hundlig inställsamhet få människan på bättre humör. Med hög svans, glada rörelser och kanske höga skall rusar den fram för att knuffa och buffas. Medan de hundar som är mer skeptiska mot främlingar kan välja att besvara det upplevda hotet med samma mynt. De morrar, skäller dovt, "blåser upp sig", stirrar tillbaka och hotar, för att se om den "farliga" människan kan tänkas ge upp.

"Hotfull" vänlighet
De flesta hundar har positiva erfarenheter av sina möten med människor. De är vänligt inställda och har stort överseende med eventuella underligheter i vårt beteende. Vid ett möte med en vänligt sinnad människa som är okunnig i hundspråk, förekommer de flesta av dessa, på hundspråk hotfulla, signaler; Målmedvetna steg rakt emot hunden, lång ögonkontakt, blottade tänder, en hand ovanför hundens synvinkel, böjning av kroppen framåt/nedåt mot hunden, klapp eller smek ovanpå hundens huvud. Ibland kan hunden dessutom vara mer eller mindre inträngd mellan främlingen och sin ägare, en husvägg eller något annat hinder.
Trots alla dessa "hotsignaler" förstår hunden att främlingen är vänligt sinnad och vill återgälda med sin allra vänligaste hälsning - nämligen nos mot nos. För att nå upp till näsan kan hunden behöva hoppa lite, och riktigt kärvänliga hundar delar gärna ut en och annan våt slick som extra bonus. Men dessa vänligheter uppskattas inte alltid efter förtjänst. Ibland värjer sig den vänliga främlingen med ytterligare "hotsignaler" - hastiga rörelser och viftande händer.


Beundransvärda hundar
Man måste beundra hundarna som genomskådar alla dessa egendomliga beteenden från främlingar och förstår att de allra flesta bara menar väl. För från sina vilda förfäder har hunden ärvt en naturlig misstänksamhet emot allt nytt och okänt. Artens överlevnad hänger ju på att de inte utsätter sig för onödiga risker. Men för hunden (och framför allt för hundägaren) kan en sådan, överdriven misstänksamhet bli ganska obekväm. Därför har de flesta raser, genom en medveten avel, blivit alltmer "godtrogna". De litar fullkomligt på människans välvilja, trots en och annan besvikelse.

Godtrogenhet - önskvärt eller ej?
Hos en del raser har denna godtrogenhet varit mindre önskvärd (till exempel vakt- och gårdshundar) eller mindre viktig (jakt- och vallhundar ska ju samarbeta med enstaka människor och inte låta sig distraheras av någon främmande). 
Idag möter vi de flesta raser inne i samhället, som sociala familjehundar. Det kan vara bra att veta att vissa raser är mer förtjusta i främlingar än andra. Dessutom finns det individer av nästan alla raser, som av olika skäl inte har fullt förtroende för främmande människor. Ju mer medfödd misstänksamhet, desto viktigare är det förstås att ge hunden många tillfällen att träna möten med människor. Hunden måste inte älska folk, men det är ju bra om den känner sig trygg. 


Att skapa förtroende
Det är viktigt att hunden får så positiva erfarenheter som möjligt, av sina möten med människor. Den bör förstås få slippa hälsa om, och när, den inte är upplagd för det. Är man bara lite uppmärksam så ser man ju om hunden är upptagen med något annat eller helt enkelt inte är intresserad av att ta kontakt. Oftast kan också ägaren ge besked, om man är tveksam.
Tänk om alla hundvänliga människor vore så artiga att de lärde sig några få "fraser" på hundarnas språk. Så som man gör när man besöker ett främmande land. Då skulle dessa spontana möten bli ännu trevligare för både hund och människa, och antalet misstänksamma hundar skulle säkert minska betydligt.


Lära sig hundens språk
På några få minuter lär man sig lätt tillräckligt mycket hundspråk för att kunna flörta med de flesta hundar. Vilken triumf när hunden väljer att självmant ta kontakt, i stället för att bara passivt ta emot en klapp eller två. Den lilla hälsningsceremonin blir ett samspel, en positiv upplevelse för båda parter. Den som tycker om att samspråka med hundar får här en liten "parlör" i den ädla konsten att språka med våra fyrbenta vänner.
 

 

Snabblektion

hur man hälsar på en främmande hund

 Kolla alltid med ägaren först - och respektera ett nekande svar.
 Se till att det är fria ytor någon meter runt om hunden.
 Stanna en bit ifrån och låt hunden komma fram.
 Om hunden är liten - eller rädd - sitt på huk.
 Fäst blicken någon annanstans än på hundens ansikte.
 Håll stillsamt fram handen (eventuell med en godisbit i, om du eller hunden är rädd)
 Låt hunden nosa färdigt först, innan du rör vid den.
 Smek hunden på bröstet, halsen eller kinden.
 Var uppmärksam på tendenser att hoppa så att du inte blir överraskad.
 Om hunden hoppar upp mot dig kan du prova att vända ryggen till (eller resa dig upp). De flesta hundar hoppar mindre om de inte kan komma åt ansiktet.
 Låt hunden vara ifred om den går sin väg.
 

Som ägare av två hundar, varav den ena gärna hälsar på främlingar och den andra helst avstår, blir man alltid lika varm i hjärtat när man möter någon som kan dessa enkla regler. Genom att skriva ner detta hoppas jag att det blir ännu flera. 

Lycka till med dina hundmöten!

 

© Kristina Mårtensson 1995
originalartikeln publicerades i tidningen Hundliv 

© Gute hundkonsult 2003